Låter känslorna bo i kroppen

De tre danskonstnärerna Liv Trulsson, Fanny Karlsson och Alicia Kerrolf är alla förankrade i Kronoberg även om ett liv som dansare kan innebära långa perioder på annan ort. Tillsamman har de skapat dansverket Hej, jag har dig, en föreställning som kretsar kring närhet och att hålla fast. Kanske för hårt och ibland handlar det kanske också om att stänga inne. Eller stänga ute.

Ett utdrag under en repetition bjuder på explosiv intensitet, skönhet och nära sensualism och inte minst ett tätt kropparnas samspel som kräver ett totalt förtroende för att det faktiskt står någon där beredd att ta emot. Säga Hej, jag har dig.

Ett bord och en kontorsstol bildar scenografi men det mesta av dansen sker fritt ute på golvet. Inte sällan helt nära underlaget. Av och till händer mer än man hinner uppfatta innan trion åter blir samspelt och sammanhållen.

De tre dansarna har skapat koreografin och är också de som dansar. Repetitionerna har genomförts utan ett yttre öga som kan reagera och kommentera. Det yttre ögat hittar de i stället i kameran och efter en dags repetitioner sitter de tillsammans och tittar på en film av dagens genomdrag där de för första gången satt ihop föreställningens alla partier. Söker efter detaljer som behöver slipas lite till.

– Kameran är viktig. Särskilt när man som vi skapar själva, säger Alicia Kerrolf.

I många dansföreställningar handlar det om att följa musiken men här har man valt en annan väg.

– Vi räknar inte utan utgår från det kroppsliga. Det blir väldigt levande, säger Fanny Karlsson.

– Det är så vanligt att dansare får anpassa sig till musiken. Det är viktigt att dansen får stå för sig själv, säger Liv Trulsson.

Några svar eller en alldeles tydlig berättelse kanske man inte ska vänta sig. Däremot intensitet, närhet och sensualism. Men också kraft, avstånd och längtan.

– Föreställningen är mer ett utforskande av vad som är spännande, säger Liv Trulsson.

Föreställningen känns nära, som vuxen direkt ur dansarna.

– Vi har arbetat väldigt kroppsligt. Vi tre har alla långt fint hår. Det har varit en utgångspunkt, säger Fanny Karlsson.

– Det kändes väldigt naturligt att börja där och prova oss fram. Det har varit lustfyllt, säger Liv Trulsson.

Målet med arbetet är kvällens föreställning. Men repetitionerna har också ett helt eget värde. Ett undersökande som inte tycks leta efter något statiskt, klart och färdigt.

– Vi har byggt bitar som läggs ihop i ett pussel. Ibland fungerar det inte och då är de lösningar vi hittar väldigt intressanta, säger Liv Trulsson.

I repetitionens sökande är föreställningen levande och formbar.

– Det är tråkigt att sluta med kreativiteten. När föreställningen är klar bestäms av datumet. Hade vi haft två veckor till hade det blivit en annan föreställning.

Dansarna agerar tätt intill varandra med en närhet få av oss möter i våra vardagsliv. Men dansen kommer också nära betraktaren med sin täthet och många olika känslor. Som en berättelse vi får uppleva och tolka utifrån oss själva och helt utan facit.

Så här långt finns bara en föreställning inplanerad. Speciellt för åskådarna men också för de tre koreograferna och dansarna. Som får dansa på hemmaplan med en föreställning de själva arbetat fram.

– Det känns speciellt. Det är första gången jag gör något i eget namn. Det är spännande att vara både koreograf och dansare och det är kul att få göra det i Växjö, säger Fanny Karlsson.

– Det är väldigt fint att få göra det här, säger Alicia Kerrolf.

– Den här föreställningen är så mycket vi. Det kommer nog att kännas extra mycket, säger Liv Trulsson.