Tändsticksfabriken i Växjö grundades 1868. Den växte till Växjös största arbetsplats med omkring 350 anställda när en brand bröt ut den 30 maj 1922, en händelse så stor att man kom att dela in tiden i före eller efter branden.

Idag kan det vara svårt att förstå vilken stor produkt tändstickor varit. Mängden tändstickor som lämnade tändsticksfabrikerna berättar om ett annat samhälle och om helt andra energislag. I Sverige har tändstickor tillverkats sedan 1836. Under 1800-talet kom de brandfarliga fosforstickorna att dominera även om de så kallade säkerhetständstickorna, som bara kunde tändas mot ett plån, uppfanns redan 1844.

Tomas Lundahl har lagt ett enormt arbete på att sätta sig in i fabrikens historia, ett arbete som har kopplingar åt många olika håll både inom Växjö och internationellt. En del av resultatet delar han med sig av i sin förrädiskt tunna men mycket innehållsrika skrift Wexiö Tändsticksfabrik – en eldfängd historia. Där kan man lära mer om fabriken, om stickorna och om den farliga fosforn som riskerade arbetarnas hälsa bland annat i form av så kallad fosfornekros och som under en period användes som ett livsfarligt fosterfördrivningsmedel. Men Tomas Lundahl har också funnit uppgifter som berättar om hur 350 kilo fosfor transporterades till trakterna kring Kosta för att gömmas och grävas ner i någon våtmark. Om detta och säkert en hel del annat berättar han på Växjö stadsbibliotek på dagen 100 år efter den ödesdigra branden.

Då kan man också höra Pia Arnesson läsa ur sin far Ewertz Arnessons bok Under hängbjörkens skugga, en Växjöskildring ur arbetarperspektiv som delvis är förlagd just till tändsticksfabriken men som också berättar mycket annat om hur livet kunde te sig i arbetarmiljöer under tidigt 1900-tal. Genom boken kan man få en föreställning om vilken katastrof branden blev för många arbetare när Tändsticksbolaget beslutade att inte bygga upp fabriken igen.