VÄXJÖ. Vem bestämmer vad som är konst och vad är egentligen konst?

Det är frågor som aktualiseras när Konsthallen förvandlas till konstfabrik.

Publiken bidrar med föremål och berättelser, konstnärer ”konstifierar” föremålen till konstverk.

– Det finns så många föreställningar kring konst och konstnärer. Vi vill öppna upp kring ett samtal, säger Lars Palm från Italienska palatset, initiativtagare till Konstfabriken.

Konsthallen har omvandlats.

Inga färdiga konstverk möter publiken under december och januari.

Publiken är istället en förutsättning för tillblivandet av konsten.

Konstnär och publik samverkar

Hallen är uppdelad i rum, som alla visar sig vara olika stationer.

Första stationen är rumsligt inbjudande med soffa, fåtölj och skrivbänk.

Här finns en TV som visar filmer om konstens vara eller icke-vara, tidskrifter på samma tema, textremsor på väggen som ifrågasätter konstbegreppet.

Rummet bjuder in publiken till att skriva en berättelse om det medhavda föremålet, som kan vara precis vad som helst. Kanske den där vasen man fick i julklapp för tre år sedan av någon avlägsen moster. Eller filten man virkade till första barnet.

Sedan gäller det för föremålsägaren att våga släppa ifrån sig föremålet till okända händer.

För nästa steg i fabriken är att placera föremål och berättelse på rullbandet som transporterar iväg ägodelarna till hemligt fabriksrum med hemlig konstnär.

I gengäld får man en nummerlapp. Med den kan man hämta ut sitt föremål dagen efter i det som kallas reflektionsrummet.

Då har det omvandlats, getts en annan betydelse.

Konstnär och publik har, utan att mötas i fysisk person, kommunicerat med varandra genom erfarenheter och associationer kring föremålet.

Konstifiering